Kraniosakral terapi

Den amerikanske osteopaten William G Sutherland utvecklade på 1920-talet den kraniosakrala behandlingsmetoden. Han började intressera sig för kraniets anatomi och fysiologi. Han upptäckte att hjärnan, hjärnhinnorna, ryggmärgen och korsbenet tillsammans med cerebrospinalvätskan (ryggmärgsvätskan) utgör ett slutet hydrauliskt system.

 Precis som det kardiovaskulära (hjärt-kärlsystemet) systemet har det kraniosakrala sin egen puls. När en kropp befinner sig i ohälsa blir detta system kraftigt påverkat. Kraniosakral behandling hjälper då till att återställa systemet. Den kraniosakrala behandlingsmetoden påverkar främst fem områden: centrala nervsystemet, ryggmärgsvätskan, olika hinnor i hjärnan och ryggraden, kraniets ledstrukturer och korsbenets rörelse i förhållande till höfterna. Behandlingsmetoden är mycket skonsam och behaglig för patienten och medverkar till att kroppen ska kunna läka sig själv.

Kraniosakral behandling har visat sig kunna ge god effekt på patienter som har problem med nacke, rygg och/eller höfter, stressrelaterade problem såsom rastlöshet och oro, koncentrationssvårigheter, huvudvärk, fibromyalgi och utbrändhet. Vid medicinsk forskning i USA och England har man också kunnat påvisa att denna terapiform har en positiv inverkan på en persons fysiska, emotionella och mentala hälsa.